Allt blev plötslit så rörigt, allt ni gör är att få murarna runt om mig att växa sig starkare!

Klart jag vänder mig innåt när alla bara klagar!

Ingenting duger.

Klart jag definitift inte vill prata när allt ni gör är att riva djupa sår å sen leka super snälla som tröstar när det i själva verket är ni som gjort mig ledsen å gjort så jag tvivlat från första början.

Hur kan ni tro att jag ska gilla er!? Jag ser ju vad ni gör! Ni vänder mig mot den person jag tycker om mest, de är väll klart som tusan jag blir ledsen å arg.

Och ja, även jag har felat, kanske inte uppfört mig exemplariskt, kanske inte sagt så genomtänkta saker men jag har i alla fall ansträngt mig för att försöka bli förlåten.

Och när jag blir sur, för att ni klagar, skäller ni för att jag blir sur...

sorgliga värd...