Dag 08 – Ett ögonblick som förändrade allt

Nu ska jag gå in lite på mitt privatliv här. Förflutet, gillar inte att dra upp det igentligen.
Det är oläkta sår som inte borde tänkas på. 
Ett minne som bara blir starkare för varje gång jag tänker på det.
Glöm det här Amanda!
-------------------------------------------------------------------------
Alla har väll tanken, att de värsta som skulle kunna hända är att se sina föräldrar gråta, och då menar jag inte typ gråta utan GRÅTA, så mkt så dom inte vet vart dom ska ta vägen...
-------------------------------------------------------------------------
En tidig morgon i April 2008 (samma vecka som Engla försvan), jag trippade glatt upp ur sängen och tog fram mjölken ur kylen. Pappa satt på soffan, precis som vanligt. Köket är fyld med en obekväm tystnad, ingen radio hörs från fönsterbrädet. Undrar när mamma kommer hem från Hundtävlings/träningen. Jag sneglar på pappa samtidigt som jag bryter upp knäckebröd i en skål. Han sitter uppkrupen i fosterställning, i någon slags sittande possition. Vad fan är de för fel? Jag tittar på honom, Han tittar livlöst ut genom fönstret, ögonen är röda och uppsvälda och kinderna är genomvåta.
"Har det hänt någonting?" Det ser inte ut som det kommer komma något svar ifrån honom, han sitter där i sin onaturliga sittning och blickar ut genom fönstret.
Efter ett tag tittar han på mig, en kall kår går längst min rygg FAN han måste ha gråtit hela natten. Har mamma dött är min första tanke...!? Han öppnar munner som för att säga någonting men det tar ett tag innan ljudet når läpparna.
"mamma skulle ju på träningsläger med sin nya handler (Eng-uttal, en som hjälper tilla tt sela hundar och finns vid start och mål vid tävlingar)...." Det ser ut som hans tårgångar ska spricka av för mkt vättska.
"Ja?" Jag står och stirrar som ett ufo, försöker lysna efter vad hans trötta röst säger.
"Det var ju inte riktigt träna hundarna dom gjorde..." Vadå? Vad menar han? Va fan gjorde dom då`Kollade på tv :S!?
Plötsligt tänds ett ljus i min skalle och det blir helt tyst förutom pappas ekande röst "Det var itne riktigt det dom gjorde, det dom gjorde, det dom gjorde....." Jag vänder mig om, försöker ignorera verkligheten. Häller upp mjölken i skålen, tittar på skålen... ställer ner mjölkförpackningen och går där ifrån.
"Jag är inte hungrig" Säger jag och går ut ur rummet.