'Kinesbarn' ett oförglömligt men smärtsamt minne.

Hur jag än vridit å vänt på det har jag tänkt att de är mitt fel, hur jag har agerat i situationer...
Men... när jag tänkt efter några gånger till så inser jag mer å mer att det är DU som fått mig att agera som jag har gjort.
Det är klart som fan att jag har blivit sur, irriterad och "jobbig" när DU har sagt att vi ska göra saker, lovat och inte håll det.
När jag väl blivit sur har jag försökt dölja det, med en tanke att jag inte vill att du ska se mig som en suris...
Å du är en jävla suris... därför har ju jag försökt gång på gång att få dig glad, lycklig å vilka mer ord som nu står på kartan. Då har jag tydligen ansträngt mig för mkt, och än en gång blivit "jobbig"... när allt jag någonsin trott är att om jag "sköter" mig kommer du bli gladare å snällare mot mig. Men i själva verket blev det bara till att du fick mer dominans och jag undergivenhet.
Och eftersom jag har undergivenheten kan jag inte säga nej, jag ser upp till dig för mycket.
Och jag borde inte ta det här längre, inte förns jag vågar stå upp för mig själv igen.
Du betyder på ett sätt som inte är bra för mig.
Jag vill tacka de vänner som ställt upp för mig här i slutet och fått mig att insett att jag är värd bättre! (ni vet vilka ni är)
Ingen vet hur lång tid det här kommer ta, men det är nått som måste göras.
Nu tar jag hellre tag i plåstret å drar bort det snabbt och låter smärtan vara kortvarig än tar lite i taget och plågas i evigheter.
Jag kommer inte tillbaka hit igen.